Don't be afraid to step into the unknown
You are not alone
fredag 24 oktober 2014
onsdag 22 oktober 2014
Skräckhuset
Jag har inte tänkt att dra hela historien här, men jag måste bara beskriva en kort sekvens medans den fortfarande är färsk i minnet.
Det finns ett övergivet hus några kilometer från där vi bor. I söndags bestämde jag och Jackie oss för att göra ett besök, drivna av enbart oskyldiga avsikter och ren nyfikenhet (we come in peace!) Detta är inget litet hus, utan en rejäl tvåplansvilla med balkong och två kök, jag vet inte hur många rum det var men ett tiotal personer eller fler skulle utan tvekan ha kunnat bo där tillsammans, om man inte låtit det förfalla i X antal år. Det är verkligen ett klasiskt "spökhus", det är så extremt att man nästan känner att det är en kuliss till en skräckfilm. Alla utrymmen är översållade av saker, alla möbler och personliga ägodelar till dem som en gång bott där finns kvar. Omkullvälta och utrivna, märkligt placerade av otaliga vandaler och andra besökare som varit där genom åren. (cykel i soffan, sönderslagen duschkabin i köket, sönderslaget akvarium vid ett piano osv.) Dessutom en massa brev och personliga meddelanden, vaga och mystiska nog att sätta fantasin i ännu snabbare rullning.
Jackie hade varit där några dagar tidigare, och noterade på en gång att en stor otäck nallebjörn som tidigare legat slängd på golvet nu satt perfekt placerad i en stol i ett hörn. Vi var på våran vakt. Smygande steg, försiktiga andetag, nerverna på utsidan av kroppen. Alla sinnen på helspänn, beredda att registrera minsta ljud eller rörelse. Det var så mycket saker där inne, man blev överväldigad av alla intryck och tankarna vandrade runt anledningarna till att ett så vackert hus bara skulle lämnas att förfalla, anledningen till att någon lämnat alla dessa möbler, kläder, konstverk och musikinstrument och bara gett sig av en dag. En traumatisk händelse av något slag?
Stämningen var tung, energin så tryckande att det kändes fysiskt. Jackie hade vid sitt tidigare besök tagit en bild av ett par märkligt stora damskor som stod prydligt placerade mitt på golvet på övervåningen, som om någon precis ställt av sig dem. De hade bred klack och såg ut att vara från 70-talet. Det började skymma och vi skulle snart gå, men självklart måste vi först gå upp för den skeva trappan för att titta på de underliga skorna. (Det känns nästan överdrivet att nämna att de stod placerade vid ett pentagram som någon målat på golvet, och att det låg en teckning av ett monster brevid. Men så var det.)
Vi gick försiktigt upp på övervåningen och lyste in med ficklampan. Skorna stod inte som på bilden som tagits några dagar tidigare. De var inte prydligt uppställda brevid varandra, utan vridna åt olika håll. Vi blev rädda men knappast förvånade, det var nästan som om vi väntat oss att de skulle ha flyttat sig, särskilt efter att ha sett björnen på nedervåningen sittandes i sin stol.. Efter detta blev allting väldigt intensivt. Vi gick ett par meter längre in i rummet och lyste med lampan, när vi plötsligt hörde ett ljud innifrån ett av rummen brevid. Det är svårt att säga vad det var för ljud, men det var definitivt ett ljud, väldigt påtagligt och väldigt nära. Jackie som gick framför mig reagerade blixtsnabbt. Hon vände sig om och jag hann registrera ett uttryck av bottenlös fruktan i hennes ansikte innan hon slet tag i min arm och bokstavligen drog med mig ner för trappan.
Panik. Panik i sin renaste form. Sådan panik som man kanske inte upplever så många gånger under en livstid. Tumult i hjärnan, fullständigt kaos är det enda som existerar. Alla sinnen är utslagna och kroppens enda funktion är att fly. Antagligen är det en försvarsmekanism, en reflex har bestämt att du ska fly och då är det mindre viktigt att kunna registrera vad du flyr ifrån, bara du kommer därifrån så fort som det är fysiskt möjligt. Jag minns bara att det ringde som en skarp ton i huvudet och att jag såg mina fötter springa ner för trappan, diffusa svarta objekt som jag kände igen som mina kängor, men kände inte att scenariot hade någon koppling till mig. Åskådare snarare än deltagare, som i en dröm eller film. Tunnelseende, allting hysteriskt blinkande i vitt som om världen är en tunn hinna, på väg att upplösas och försvinna.
Den enda tanken jag hade var att inte ramla i trappan, jag visste inte vad som hade gett ifrån sig ljudet eller vad Jackie eventuellt hade sett där inne, men vad det än var så skulle det inte få komma ikapp mig, inte en chans.
Nästa sekund är vi i slänten utanför huset och springer, klättrar, snubblar, tar oss uppåt och bortåt så fort vi bara kan. Högt vått gräs, lösa stenar som rullar ner mot huset, mina händer som greppar efter något att hålla i, kall jord, döda löv och granruskor.
Sedan står vi på toppen av slänten, lite ovanför huset och tittar ner mot balkongen på övervåningen medans vi försöker samla oss. Sitter i gräset, skrattar hysteriskt och undrar vad som precis hände. Jag undrar vad klockan är och letar i fickorna efter min mobil. Jag vet att jag hade den med mig, men nu är den inte här. Jackie ringer upp, och nedifrån huset hörs signalerna... FAN!!!! är telefonen inne i huset? Måste vi gå tillbaka nu, efter att ha flytt därifrån i total panik?
Ja. Det gjorde vi. Telefonen låg precis utanför ingången vid trappan. När vi väl stod där så var det som om huset kallade på oss, vi bara måste gå tillbaka in igen. Kanske var det nyfikenheten som tog över, eller kicken av att brutalt och hänsynslöst ignorera instinkter och magkänsla och av ren trots och viljekraft tvinga sig att göra något potentiellt väldigt dumt, om inte livsfarligt.
Vi hade ju ingen ny bild på skorna. Vi måste ha med oss bildbevis därifrån för att visa att det inte var inbillning att de flyttat på sig. Bildbeviset insamlades, och känslan av att ha övervunnit rädslan var så mäktig att vi fortsatte in i huset, längre in än vi gått förut. Känslan av att vi verkligen borde ge oss av kom dock snabbt tillbaka när vi hittade ett rum fullt med omaka skor. Så många skor, barnskor, damskor och herrskor från olika tidsepoker och i olika skick.. Nästan aldrig två av samma. Jag fick en känsla av att huset på något sätt ätit upp inkräktare som oss och bara spottat ut skorna, som ett rovdjur som bara lämnar tänder och klor kvar av sitt byte. Nästa person som går in här kanske får se våra skor på golvet tänkte jag, men väntade med att nämna det tills vi kom ut.
Det som slutligen fick oss att lämna huset var upptäckten av ett nymålat rum i grälla färger. Överallt annars hängde den färg som fanns kvar i långa flagor från väggar och tak, men i detta rum var väggarna släta och blanka. Den ena väggen var sönderslagen, som om någon försökt riva ner den men inte orkat slutföra uppdradget, alternativt gått lös på den med yxa i något vansinnesutbrott. Inga möbler här, men en ensam damsko på fönsterkarmen, av samma typ som de märkliga breda klackskorna som flyttat på sig i det andra rummet. Härifrån såg vi in i det andra köket. Det var lika kaotiskt som resten av huset, mängder av bråte och omkringslängda möbler, ingen fri golvyta. Köksluckorna stod öppna, och på den översta hyllan såg det ut att vara nya matvaror som någon placerat fint på rad, mitt i kaoset. Hur någon ens lyckades ta sig fram dit för att ställa in dem förstår jag inte. Det avgjorde saken, och vi lämnade snabbt och tyst huset. Inte i panik den här gången, men med en stark känsla av att nu får det vara nog.
Vad var det för något där inne? Var det något alls? Om man rationellt går igenom alla tänkbara scenarion så är ju varken ondsint vålnad eller psykotisk mördare särskilt troliga alternativ, men det är och förblir ett mysterium...
Det hände egentligen nästan ingenting där inne, men det var ändå en enormt stark upplevelse att vara där. Stämningen var så intensivt att världen utanför de där väggarna var totalt utraderad medans vi befann oss innanför. Vi stannade tydligen i huset i två timmar, men det kändes bara som att vi hade tittat in lite snabbt, som om tiden inte existerade där inne.
Det finns ett övergivet hus några kilometer från där vi bor. I söndags bestämde jag och Jackie oss för att göra ett besök, drivna av enbart oskyldiga avsikter och ren nyfikenhet (we come in peace!) Detta är inget litet hus, utan en rejäl tvåplansvilla med balkong och två kök, jag vet inte hur många rum det var men ett tiotal personer eller fler skulle utan tvekan ha kunnat bo där tillsammans, om man inte låtit det förfalla i X antal år. Det är verkligen ett klasiskt "spökhus", det är så extremt att man nästan känner att det är en kuliss till en skräckfilm. Alla utrymmen är översållade av saker, alla möbler och personliga ägodelar till dem som en gång bott där finns kvar. Omkullvälta och utrivna, märkligt placerade av otaliga vandaler och andra besökare som varit där genom åren. (cykel i soffan, sönderslagen duschkabin i köket, sönderslaget akvarium vid ett piano osv.) Dessutom en massa brev och personliga meddelanden, vaga och mystiska nog att sätta fantasin i ännu snabbare rullning.
Jackie hade varit där några dagar tidigare, och noterade på en gång att en stor otäck nallebjörn som tidigare legat slängd på golvet nu satt perfekt placerad i en stol i ett hörn. Vi var på våran vakt. Smygande steg, försiktiga andetag, nerverna på utsidan av kroppen. Alla sinnen på helspänn, beredda att registrera minsta ljud eller rörelse. Det var så mycket saker där inne, man blev överväldigad av alla intryck och tankarna vandrade runt anledningarna till att ett så vackert hus bara skulle lämnas att förfalla, anledningen till att någon lämnat alla dessa möbler, kläder, konstverk och musikinstrument och bara gett sig av en dag. En traumatisk händelse av något slag?
Stämningen var tung, energin så tryckande att det kändes fysiskt. Jackie hade vid sitt tidigare besök tagit en bild av ett par märkligt stora damskor som stod prydligt placerade mitt på golvet på övervåningen, som om någon precis ställt av sig dem. De hade bred klack och såg ut att vara från 70-talet. Det började skymma och vi skulle snart gå, men självklart måste vi först gå upp för den skeva trappan för att titta på de underliga skorna. (Det känns nästan överdrivet att nämna att de stod placerade vid ett pentagram som någon målat på golvet, och att det låg en teckning av ett monster brevid. Men så var det.)
Vi gick försiktigt upp på övervåningen och lyste in med ficklampan. Skorna stod inte som på bilden som tagits några dagar tidigare. De var inte prydligt uppställda brevid varandra, utan vridna åt olika håll. Vi blev rädda men knappast förvånade, det var nästan som om vi väntat oss att de skulle ha flyttat sig, särskilt efter att ha sett björnen på nedervåningen sittandes i sin stol.. Efter detta blev allting väldigt intensivt. Vi gick ett par meter längre in i rummet och lyste med lampan, när vi plötsligt hörde ett ljud innifrån ett av rummen brevid. Det är svårt att säga vad det var för ljud, men det var definitivt ett ljud, väldigt påtagligt och väldigt nära. Jackie som gick framför mig reagerade blixtsnabbt. Hon vände sig om och jag hann registrera ett uttryck av bottenlös fruktan i hennes ansikte innan hon slet tag i min arm och bokstavligen drog med mig ner för trappan.
Panik. Panik i sin renaste form. Sådan panik som man kanske inte upplever så många gånger under en livstid. Tumult i hjärnan, fullständigt kaos är det enda som existerar. Alla sinnen är utslagna och kroppens enda funktion är att fly. Antagligen är det en försvarsmekanism, en reflex har bestämt att du ska fly och då är det mindre viktigt att kunna registrera vad du flyr ifrån, bara du kommer därifrån så fort som det är fysiskt möjligt. Jag minns bara att det ringde som en skarp ton i huvudet och att jag såg mina fötter springa ner för trappan, diffusa svarta objekt som jag kände igen som mina kängor, men kände inte att scenariot hade någon koppling till mig. Åskådare snarare än deltagare, som i en dröm eller film. Tunnelseende, allting hysteriskt blinkande i vitt som om världen är en tunn hinna, på väg att upplösas och försvinna.
Den enda tanken jag hade var att inte ramla i trappan, jag visste inte vad som hade gett ifrån sig ljudet eller vad Jackie eventuellt hade sett där inne, men vad det än var så skulle det inte få komma ikapp mig, inte en chans.
Nästa sekund är vi i slänten utanför huset och springer, klättrar, snubblar, tar oss uppåt och bortåt så fort vi bara kan. Högt vått gräs, lösa stenar som rullar ner mot huset, mina händer som greppar efter något att hålla i, kall jord, döda löv och granruskor.
Sedan står vi på toppen av slänten, lite ovanför huset och tittar ner mot balkongen på övervåningen medans vi försöker samla oss. Sitter i gräset, skrattar hysteriskt och undrar vad som precis hände. Jag undrar vad klockan är och letar i fickorna efter min mobil. Jag vet att jag hade den med mig, men nu är den inte här. Jackie ringer upp, och nedifrån huset hörs signalerna... FAN!!!! är telefonen inne i huset? Måste vi gå tillbaka nu, efter att ha flytt därifrån i total panik?
Ja. Det gjorde vi. Telefonen låg precis utanför ingången vid trappan. När vi väl stod där så var det som om huset kallade på oss, vi bara måste gå tillbaka in igen. Kanske var det nyfikenheten som tog över, eller kicken av att brutalt och hänsynslöst ignorera instinkter och magkänsla och av ren trots och viljekraft tvinga sig att göra något potentiellt väldigt dumt, om inte livsfarligt.
Vi hade ju ingen ny bild på skorna. Vi måste ha med oss bildbevis därifrån för att visa att det inte var inbillning att de flyttat på sig. Bildbeviset insamlades, och känslan av att ha övervunnit rädslan var så mäktig att vi fortsatte in i huset, längre in än vi gått förut. Känslan av att vi verkligen borde ge oss av kom dock snabbt tillbaka när vi hittade ett rum fullt med omaka skor. Så många skor, barnskor, damskor och herrskor från olika tidsepoker och i olika skick.. Nästan aldrig två av samma. Jag fick en känsla av att huset på något sätt ätit upp inkräktare som oss och bara spottat ut skorna, som ett rovdjur som bara lämnar tänder och klor kvar av sitt byte. Nästa person som går in här kanske får se våra skor på golvet tänkte jag, men väntade med att nämna det tills vi kom ut.
Det som slutligen fick oss att lämna huset var upptäckten av ett nymålat rum i grälla färger. Överallt annars hängde den färg som fanns kvar i långa flagor från väggar och tak, men i detta rum var väggarna släta och blanka. Den ena väggen var sönderslagen, som om någon försökt riva ner den men inte orkat slutföra uppdradget, alternativt gått lös på den med yxa i något vansinnesutbrott. Inga möbler här, men en ensam damsko på fönsterkarmen, av samma typ som de märkliga breda klackskorna som flyttat på sig i det andra rummet. Härifrån såg vi in i det andra köket. Det var lika kaotiskt som resten av huset, mängder av bråte och omkringslängda möbler, ingen fri golvyta. Köksluckorna stod öppna, och på den översta hyllan såg det ut att vara nya matvaror som någon placerat fint på rad, mitt i kaoset. Hur någon ens lyckades ta sig fram dit för att ställa in dem förstår jag inte. Det avgjorde saken, och vi lämnade snabbt och tyst huset. Inte i panik den här gången, men med en stark känsla av att nu får det vara nog.
Vad var det för något där inne? Var det något alls? Om man rationellt går igenom alla tänkbara scenarion så är ju varken ondsint vålnad eller psykotisk mördare särskilt troliga alternativ, men det är och förblir ett mysterium...
Det hände egentligen nästan ingenting där inne, men det var ändå en enormt stark upplevelse att vara där. Stämningen var så intensivt att världen utanför de där väggarna var totalt utraderad medans vi befann oss innanför. Vi stannade tydligen i huset i två timmar, men det kändes bara som att vi hade tittat in lite snabbt, som om tiden inte existerade där inne.
lördag 18 oktober 2014
Hälsning från en källare i Eidsvoll..
Nu har jag inrett en del av källaren med avsikten att producera, exprimentera leka och hitta nya utryckssätt genom att kombinera mina vanliga metoder, utesluta det viktigaste, lägga till något onödigt, göra helt nya saker och se vad det blir till! Jag har isolerat med pappkartonger och lagt ut filtar och kuddar, satt upp draperier och spotlights, projektor, dator, och så levande ljus såklart! Samt en mix av alla typer av konstmaterial (och sådant som skulle kunna användas som det) som jag äger..
Skall bli spännande att se vad som kan komma ur detta! Exakt vad som helst är min gissning. Här kommer några bilder på vad jag har hållit på med hittils:
Projektioner på väggen, några favoritmönster lager på lager. Detta är en arbetsmiljö jag gillar!
Här håller jag på att göra om en A4 teckning i tusch till en 45 x 60 cm akrylmålning. Originalet, processen, resultatet!
Jag tror kanske att jag ska lägga till lite tusch eller kol sedan, den känns liksom inte helt färdig än. Men jag gillar färgskalan, more is more! ;)
Här är ett par bilder som är mer eller mindre färdigställda, de fick komma upp i dagsljuset pga strömavbrott!
Tack och hej från mig! Ser fram emot att fortsätta med detta, kanske det blir på söndag eller i nästa vecka.
God helg och God natt! // Charlotte
Skall bli spännande att se vad som kan komma ur detta! Exakt vad som helst är min gissning. Här kommer några bilder på vad jag har hållit på med hittils:
Projektioner på väggen, några favoritmönster lager på lager. Detta är en arbetsmiljö jag gillar!
Jag tror kanske att jag ska lägga till lite tusch eller kol sedan, den känns liksom inte helt färdig än. Men jag gillar färgskalan, more is more! ;)
Här är ett par bilder som är mer eller mindre färdigställda, de fick komma upp i dagsljuset pga strömavbrott!
Tack och hej från mig! Ser fram emot att fortsätta med detta, kanske det blir på söndag eller i nästa vecka.
God helg och God natt! // Charlotte
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)